Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte kunnat klä mig som jag gör här i Sverige och jag hade inte kunnat färga mitt hår.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte kunnat göra hål i båda öronen. Jag hade inte kunnat ha örhängen, för de har en bild av hur ska man se ut: “Man ska se ut som en man om man är en man, och en kvinna ska se ut som en kvinna.”

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte kunnat träffa vem jag vill. Här i Sverige kan jag välja vem jag vill träffa och vem jag vill älska.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte vågat ställa mina frågor om religionen. Om jag hade gjort det, då hade jag hamnat i problem.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte kunnat prata om mina tvivel. Men här i Sverige kan jag säga att gud inte finns.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag aldrig kunnat bli ateist. Om jag hade blivit det, då hade jag blivit hängd.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte kunnat vara mig själv. Jag får vara mig själv här i Sverige.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte kunnat skapa min egen identitet. Jag har en egen identitet, och ingen kommer att ta den ifrån mig här i Sverige.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade samhället och religionen skapat en identitet till mig. Jag hade varit tvungen att acceptera den,

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte vågat säga emot religionen. Jag hade varit tvungen att hålla käften och vara tyst.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag varit som en fågel med klippta vingar som bara kunde flyga i sina drömmar.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte kunnat skriva den här texten.

*

Den här texten skrev jag till Tensta konsthalls textpris 2018. Jag vann inte, så ni får läsa texten istället. Här är vinnarna.