att lämna islam, islam, kristendom

Så reagerade mina vänner när jag lämnade islam

mitt förra inlägg fick jag en kommentar. Mattias skrev så här:

Det måste kännas väldigt befriande. Hade du vänner omkring dig, eller blev du ensam när du bröt med religionen?

Mitt svar är att mina vänner reagerade på tre olika sätt.

1. Några kompisar hjälpte mig i processen att lämna islam. När jag kom till Sverige var jag muslim, men hade tvivel. Jag hade en kompis från Iran som hade kommit före mig till Sverige. Han bodde i en annan stad, men vi pratade i telefon med varandra. Han bodde hos en svensk familj och berättade för mig att de var snälla, men inte hade någon religion. Senare sa han att han inte trodde på islam längre. Han sa att religionen var skitsnack och gav exempel på sånt som var konstigt med islam. Jag höll med och vi började prata om allt som var konstigt med islam, som att profeten Mohammed gifte sig med en 9-årig tjej, att kvinnor inte har samma rättigheter som män och att det är dödsstraff på att vara homosexuell. Egentligen ville jag inte prata om sånt. Jag var osäker på min identitet och det kändes syndigt att tvivla på religionen. Jag tänkte att det kanske var fel på mig. Men när han pratade om islam kunde jag inte vara tyst och jag började säga mina åsikter. Då växte mina tvivel.  

Ju längre tid jag bodde i Sverige, desto mer försvann känslan av att vara syndig. I början visste jag inte så mycket om religionsfrihet och yttrandefrihet, men jag visste att Sverige är ett fritt land och att man kunde säga sina åsikter. Det kändes bra att prata om sånt med den kompisen. Men till mina andra kompisar sa jag ingenting. Då var jag fortfarande försiktig med att diskutera religionsfrågor. Men det kändes jättebra att en gammal kompis hade samma tankar som jag. Det gjorde att jag inte kände mig ensam. Det är fyra kompisar som har hjälpt mig i min process, men nu har jag bara kontakt med två av dem.

2. Några kompisar accepterar mig och har blivit lite mer liberala muslimer här i Sverige. När jag ifrågasätter islam och religion säger de ingenting. I början var det inte så, då kunde de säga emot mig. Nu respekterar de islam men följer inte alla regler. De dricker alkohol till exempel och en av dem äter till och med griskött. Jag har också påverkat en ung kille som var jättetroende först. Han bad till gud fem gånger om dagen! Men nu har han också lämnat islam. Det känns jättebra att han lyssnade på mig och att jag kunde påverka en muslim att tänka fritt. Jag sa inte att han måste lämna islam, det var hans eget beslut.

3. Till sist har jag förlorat några kompisar för att jag lämnade islam. En av dem är extremt troende shiamuslim. Vi bråkade med varandra för två år sedan på chatten och sedan tog jag bort honom från Facebook. Några av mina klasskamrater i skolan slutade att vara med mig när jag kritiserade religionen. Jag ställde frågor till dem om islam, till exempel varför Mohammed gifte sig med en 9-årig tjej eller varför jag som lämnat islam måste dö. Men de kunde inte svara. Sedan slutade de att prata med mig. Jag blev ledsen och lite arg på dem.

Jag har också haft vänner som är kristna. En klasskompis hade tre halsband med kors, men sa att han inte var så troende! De som är kristna brukar inte tjafsa så mycket, de bryr sig inte om man kritiserar religion.