ateism, att lämna islam, islam

Att bli fri från det religiösa förtrycket

Jag var 17 år när jag lämnade Iran. Gränsvakterna sköt på mig när vi gick över gränsen till Turkiet, men jag fortsatte framåt. Min längtan efter frihet vann över rädslan. I Turkiet kände jag för första gången frihet. Men för att bli helt fri räckte det inte att lämna Iran.

Det religiösa förtrycket hade format mina tankar, mitt sätt att se på världen och min identitet. Det fanns kvar i mig. Jag var fortfarande muslim när jag kom till Sverige. När jag fick höra att min lärare hade barn fast hon inte var gift tänkte jag att det var haram. När jag klappade en hund kände jag mig smutsig för att den var oren. De religiösa tankarna fanns kvar i mig. Samtidigt växte mina tvivel och jag började läsa mer om islam och andra livsåskådningar. 

Mina tvivel blev med tiden till en stark övertygelse. Jag blev säker på att gud inte finns och att islam är fel. Religionen passar inte ihop med mina värderingar och mitt sätt att se på världen och människor. Efter två–tre i Sverige försvann mina muslimska tankar. Det var då jag blev fri på riktigt.

Nu kan jag tänka självständigt och har hittat min identitet som ateist. Nu vill jag berätta om min resa för att påverka andra människor. När jag träffar andra killar från Afghanistan diskuterar jag nästan alltid religion. Jag vill att de också ska börja tänka kritiskt på islam. Men jag vill även att andra människor i Sverige ska förstå hur det är att lämna islam. Jag var muslim men förändrades. Det kan även andra människor göra. Men man lämnar inte sin religion över en natt.

Att lämna ett land är att gå över en gräns. Det tar en sekund. Men att lämna sin religion är en mycket längre resa. Det är som att åka från en värld där allt är svartvitt till en värld där alla färger finns. Tankarna och identiteten påverkas långsamt, men om man fortsätter framåt så når man friheten till slut.