asyl, ateism, att lämna islam

Artikel om ateism som asylskäl

Humanisterna har delat den här artikel om varför ateism kan vara ett asylskäl för personer från Afghanistan. Det är Annelie Drewsen som har skrivit den. En jurist och en expert på Afghanistan beskriver situationen för personer som har lämnat islam och jag berättar lite om min situation.

Texten var från början med i en tidning som heter Artikel 14 tillsammans med en text som jag har skrivit.

ateism, att lämna islam, islam

Att bli fri från det religiösa förtrycket

Jag var 17 år när jag lämnade Iran. Gränsvakterna sköt på mig när vi gick över gränsen till Turkiet, men jag fortsatte framåt. Min längtan efter frihet vann över rädslan. I Turkiet kände jag för första gången frihet. Men för att bli helt fri räckte det inte att lämna Iran.

Det religiösa förtrycket hade format mina tankar, mitt sätt att se på världen och min identitet. Det fanns kvar i mig. Jag var fortfarande muslim när jag kom till Sverige. När jag fick höra att min lärare hade barn fast hon inte var gift tänkte jag att det var haram. När jag klappade en hund kände jag mig smutsig för att den var oren. De religiösa tankarna fanns kvar i mig. Samtidigt växte mina tvivel och jag började läsa mer om islam och andra livsåskådningar. 

Mina tvivel blev med tiden till en stark övertygelse. Jag blev säker på att gud inte finns och att islam är fel. Religionen passar inte ihop med mina värderingar och mitt sätt att se på världen och människor. Efter två–tre i Sverige försvann mina muslimska tankar. Det var då jag blev fri på riktigt.

Nu kan jag tänka självständigt och har hittat min identitet som ateist. Nu vill jag berätta om min resa för att påverka andra människor. När jag träffar andra killar från Afghanistan diskuterar jag nästan alltid religion. Jag vill att de också ska börja tänka kritiskt på islam. Men jag vill även att andra människor i Sverige ska förstå hur det är att lämna islam. Jag var muslim men förändrades. Det kan även andra människor göra. Men man lämnar inte sin religion över en natt.

Att lämna ett land är att gå över en gräns. Det tar en sekund. Men att lämna sin religion är en mycket längre resa. Det är som att åka från en värld där allt är svartvitt till en värld där alla färger finns. Tankarna och identiteten påverkas långsamt, men om man fortsätter framåt så når man friheten till slut.

ateism, att lämna islam, böcker

Jag skriver i tidningar

Det känns bra att leva i ett fritt samhälle där jag kan uttrycka mina åsikter. Jag vill få andra människor att förstå varför jag lämnade islam och se att religion skapar problem i samhället och för människor.

I slutet av förra året skrev jag om böcker i en tidning som heter Lisetten. Det var min gamla lärare Thomas som frågade om jag ville tipsa om några böcker. Här kan man läsa min artikel.

I januari skrev jag en insändare i lokaltidningen Mitti. Den handlar om att jag inte tycker att det ska finnas ord från islam i det svenska språket eller i mitt eget språk.

Här kan du läsa alla mina texter.


att lämna islam, islam, kristendom

Så reagerade mina vänner när jag lämnade islam

mitt förra inlägg fick jag en kommentar. Mattias skrev så här:

Det måste kännas väldigt befriande. Hade du vänner omkring dig, eller blev du ensam när du bröt med religionen?

Mitt svar är att mina vänner reagerade på tre olika sätt.

1. Några kompisar hjälpte mig i processen att lämna islam. När jag kom till Sverige var jag muslim, men hade tvivel. Jag hade en kompis från Iran som hade kommit före mig till Sverige. Han bodde i en annan stad, men vi pratade i telefon med varandra. Han bodde hos en svensk familj och berättade för mig att de var snälla, men inte hade någon religion. Senare sa han att han inte trodde på islam längre. Han sa att religionen var skitsnack och gav exempel på sånt som var konstigt med islam. Jag höll med och vi började prata om allt som var konstigt med islam, som att profeten Mohammed gifte sig med en 9-årig tjej, att kvinnor inte har samma rättigheter som män och att det är dödsstraff på att vara homosexuell. Egentligen ville jag inte prata om sånt. Jag var osäker på min identitet och det kändes syndigt att tvivla på religionen. Jag tänkte att det kanske var fel på mig. Men när han pratade om islam kunde jag inte vara tyst och jag började säga mina åsikter. Då växte mina tvivel.  

Ju längre tid jag bodde i Sverige, desto mer försvann känslan av att vara syndig. I början visste jag inte så mycket om religionsfrihet och yttrandefrihet, men jag visste att Sverige är ett fritt land och att man kunde säga sina åsikter. Det kändes bra att prata om sånt med den kompisen. Men till mina andra kompisar sa jag ingenting. Då var jag fortfarande försiktig med att diskutera religionsfrågor. Men det kändes jättebra att en gammal kompis hade samma tankar som jag. Det gjorde att jag inte kände mig ensam. Det är fyra kompisar som har hjälpt mig i min process, men nu har jag bara kontakt med två av dem.

2. Några kompisar accepterar mig och har blivit lite mer liberala muslimer här i Sverige. När jag ifrågasätter islam och religion säger de ingenting. I början var det inte så, då kunde de säga emot mig. Nu respekterar de islam men följer inte alla regler. De dricker alkohol till exempel och en av dem äter till och med griskött. Jag har också påverkat en ung kille som var jättetroende först. Han bad till gud fem gånger om dagen! Men nu har han också lämnat islam. Det känns jättebra att han lyssnade på mig och att jag kunde påverka en muslim att tänka fritt. Jag sa inte att han måste lämna islam, det var hans eget beslut.

3. Till sist har jag förlorat några kompisar för att jag lämnade islam. En av dem är extremt troende shiamuslim. Vi bråkade med varandra för två år sedan på chatten och sedan tog jag bort honom från Facebook. Några av mina klasskamrater i skolan slutade att vara med mig när jag kritiserade religionen. Jag ställde frågor till dem om islam, till exempel varför Mohammed gifte sig med en 9-årig tjej eller varför jag som lämnat islam måste dö. Men de kunde inte svara. Sedan slutade de att prata med mig. Jag blev ledsen och lite arg på dem.

Jag har också haft vänner som är kristna. En klasskompis hade tre halsband med kors, men sa att han inte var så troende! De som är kristna brukar inte tjafsa så mycket, de bryr sig inte om man kritiserar religion.

ateism, att lämna islam, hbtq, islam

Mer mänsklig utan islam

Religiösa människor säger att man ska känna gud i hjärtat, men jag har aldrig känt gud i mitt hjärta. De enda känslorna som religionen gav mig var rädsla och hat, men de är borta nu.

När jag var muslim var jag rädd för helvetet och för att gud skulle straffa mig hela tiden. Jag kände mig syndig. När jag slutade vara muslim försvann den känslan. Eftersom gud inte finns behöver jag inte vara rädd mer. Nu kan jag göra helt vanliga saker som att äta griskött eller kolla på tjejer utan att känna mig syndig.  

En annan känsla som fanns i mitt hjärta var hat. När jag växte upp i Iran fick jag lära mig att känna hat mot vissa människor, till exempel sunnimuslimer, judar och homosexuella. Hatet mot dem finns överallt i Iran och det känns helt normalt att hata när man lever där. Om man gör något kränkande mot sunnimuslimer straffas man inte, folk blir glada. Det här hatet försvann också när jag lämnade islam och förstod att religionen är bullshit.

Människor har känslor, men de känslorna har inte något med gud att göra. De känslor jag har nu är sådana som finns mellan människor, till exempel kärlek. Jag har blivit mer mänsklig sedan jag lämnade islam. Nu finns det plats för mer kärlek i mitt hjärta. Jag tror att jag har blivit den personen som jag borde vara från början. En person som ser alla människor på samma sätt. Alla människor är lika mycket värda.

ateism, att lämna islam, islam

Om jag hade bott kvar

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte kunnat klä mig som jag gör här i Sverige och jag hade inte kunnat färga mitt hår.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte kunnat göra hål i båda öronen. Jag hade inte kunnat ha örhängen, för de har en bild av hur ska man se ut: “Man ska se ut som en man om man är en man, och en kvinna ska se ut som en kvinna.”

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte kunnat träffa vem jag vill. Här i Sverige kan jag välja vem jag vill träffa och vem jag vill älska.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte vågat ställa mina frågor om religionen. Om jag hade gjort det, då hade jag hamnat i problem.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte kunnat prata om mina tvivel. Men här i Sverige kan jag säga att gud inte finns.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag aldrig kunnat bli ateist. Om jag hade blivit det, då hade jag blivit hängd.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte kunnat vara mig själv. Jag får vara mig själv här i Sverige.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte kunnat skapa min egen identitet. Jag har en egen identitet, och ingen kommer att ta den ifrån mig här i Sverige.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade samhället och religionen skapat en identitet till mig. Jag hade varit tvungen att acceptera den,

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte vågat säga emot religionen. Jag hade varit tvungen att hålla käften och vara tyst.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag varit som en fågel med klippta vingar som bara kunde flyga i sina drömmar.

Om jag hade bott kvar i Iran, då hade jag inte kunnat skriva den här texten.

*

Den här texten skrev jag till Tensta konsthalls textpris 2018. Jag vann inte, så ni får läsa texten istället. Här är vinnarna.

att lämna islam, hbtq, islam

Okej att vara gay

I juni 2016 dödade den muslimska terroristen Omar Mateen 49 personer på en gayklubb i Orlando i USA. Jag såg nyheten om det på Facebook. Då kände jag starkare än tidigare att jag inte var muslim. Jag ville sudda bort allt som hade med islam och min bakgrund som muslim att göra.

Jag tänkte: Varifrån kommer terroristernas motivation? Varför vill de döda människor för att de är annorlunda? Jag förstod att det var Koranen. De får sin motivation från Koranen, religionen och haditherna. Det står i Koranen att man ska döda de som är kafir, till exempel homosexuella.

Men om jag är gay, varför ska jag bli dödad? Ska jag bli dödad för att jag inte tycker om tjejer, utan vill ha sex med killar? Det finns ingen förklaring. Mullorna och religiösa människor som säger att homosexualitet är fel kommer med bortförklaringar. De säger att gud bara skapade två kön: man och kvinna. Det är inte sant. För det första finns det ingen gud. För det andra finns det mer än två kön. Det finns personer som är både man och kvinna, deras kroppar är inte ett kön. Det finns också transpersoner.

Jag är inte gay, men jag kan inte bestämma över andra människors kroppar. Ingen får bestämma över min kropp och hur jag ska ha sex. Jag kanske vill ha sex med en kille eller tjej. Det är upp till mig och angår inte andra människor. Religionen säger att äktenskap och sex bara är för man och kvinna. Men alla andra, vem ska de leva med? Homosexualitet blir haram och otillåtet enligt islam. Man kan få dödsstraff för det. Men det är bara skitsnack!

Varför ska man bli dödad för att man har sex med någon som har samma kön? Om man ska tänka rimligt och inte som en religiös människa eller muslim, då hittar man ingen förklaring. Om man tänker som en muslim hittar man bara bortförklaringar.

Jag vet hur muslimer tänker för jag tänkte själv så förut. När jag bodde i Iran tänkte jag att det var smutsigt och perverst att vara gay. Jag trodde att homosexuella skulle brinna i helvetet. Men jag hade ett hjärta också och undrade varför det var så hårt straff. Ska man bli dödad i den här världen och brännas i nästa värld?

Här i Sverige började jag tänka annorlunda. Nu är jag en fri, tänkande människa. Jag tycker att kärlek inte har några gränser. Man kan bli kär i någon av samma kön eller ett annat kön. Det är inget konstigt. Ingen ska bli dödad för att de älskar en annan människa.

ateism, att lämna islam

Jag var med på radio!

För några dagar sen var jag med på radio. Det var ett program som heter “Människor och tro”.

Förra veckan hade de ett program som handlade om ateism. Det var intressant och jag kände igen mycket från mitt eget liv. Speciellt killen som var från Syrien och hade lämnat islam här i Sverige.

De ville att flera personer skulle vara med i nästa program, så jag skickade ett mejl och berättade lite om mig själv. Programledaren kontaktade mig och i torsdags var jag med i programmet. Jag var nervös och stressad, för det var första gången jag var med på radio. Det var jättekort tid och jag ville berätta mycket. Plus att jag har svårt att prata framför folk och det var direktsändning. Jag önskar att jag hade haft mer tid och kunde uttrycka mig bättre. Då hade jag förklarat vad jag menade lite tydligare.

Här kan du lyssna på programmet. Jag är med efter 25 minuter.

ateism, att lämna islam

Mitt efternamn

Jag heter fortfarande Mohammedi i efternamn. Men jag vill inte bli kallad för det, eftersom jag har lämnat islam och är inte muslim längre.

Mohammedi är ett vanligt efternamn i Iran och Afghanistan. På persiska är det vanligt att efternamn slutar på ”i”. Det är som ”son” på svenska. De flesta persiska efternamn slutar på i, till exempel Ahmadi, Hosseini och Heydari. Om man kommer från Teheran kan man heta Teherani i efternamn. Det visar att man kommer därifrån. Mohammedi betyder typ att man följer Mohammed. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men ungefär så.

Nu har jag hittat min egen identitet och har min egen livsåskådning och vill inte bli kopplad till någon religion. Därför känns det skitdåligt när folk säger Mohammedi till mig. När tandläkare eller andra säger mitt efternamn börjar jag tänka på allt det gamla. En av mina kompisar brukar skoja om mitt efternamn. Då blir jag irriterad och svär till honom.

Det påminner mig ganska mycket om mitt liv och allt som har hänt. Då tänker jag: Kommer jag att få byta mitt efternamn någon dag?

Jag vill inte att det ska stå Mohammedi på mitt id-kort. Just nu kan jag inte byta för jag har ett LMA-kort. Jag skäms när jag visar det för folk. Mohammedi! Det är som om det står på mitt kort att jag är muslim.

Det ska bli så skönt när jag blir av med det där namnet och ingen kallar mig Mohammedi längre. Det känns som om jag har städat bort smuts från mitt gamla liv, men det finns en liten bit kvar. Jag vet att det inte är smuts, men det finns fortfarande något kvar som kopplar mig till den muslimska religionen och kulturen. Det vill jag inte.