att lämna islam, islam, kristendom

Så reagerade mina vänner när jag lämnade islam

mitt förra inlägg fick jag en kommentar. Mattias skrev så här:

Det måste kännas väldigt befriande. Hade du vänner omkring dig, eller blev du ensam när du bröt med religionen?

Mitt svar är att mina vänner reagerade på tre olika sätt.

1. Några kompisar hjälpte mig i processen att lämna islam. När jag kom till Sverige var jag muslim, men hade tvivel. Jag hade en kompis från Iran som hade kommit före mig till Sverige. Han bodde i en annan stad, men vi pratade i telefon med varandra. Han bodde hos en svensk familj och berättade för mig att de var snälla, men inte hade någon religion. Senare sa han att han inte trodde på islam längre. Han sa att religionen var skitsnack och gav exempel på sånt som var konstigt med islam. Jag höll med och vi började prata om allt som var konstigt med islam, som att profeten Mohammed gifte sig med en 9-årig tjej, att kvinnor inte har samma rättigheter som män och att det är dödsstraff på att vara homosexuell. Egentligen ville jag inte prata om sånt. Jag var osäker på min identitet och det kändes syndigt att tvivla på religionen. Jag tänkte att det kanske var fel på mig. Men när han pratade om islam kunde jag inte vara tyst och jag började säga mina åsikter. Då växte mina tvivel.  

Ju längre tid jag bodde i Sverige, desto mer försvann känslan av att vara syndig. I början visste jag inte så mycket om religionsfrihet och yttrandefrihet, men jag visste att Sverige är ett fritt land och att man kunde säga sina åsikter. Det kändes bra att prata om sånt med den kompisen. Men till mina andra kompisar sa jag ingenting. Då var jag fortfarande försiktig med att diskutera religionsfrågor. Men det kändes jättebra att en gammal kompis hade samma tankar som jag. Det gjorde att jag inte kände mig ensam. Det är fyra kompisar som har hjälpt mig i min process, men nu har jag bara kontakt med två av dem.

2. Några kompisar accepterar mig och har blivit lite mer liberala muslimer här i Sverige. När jag ifrågasätter islam och religion säger de ingenting. I början var det inte så, då kunde de säga emot mig. Nu respekterar de islam men följer inte alla regler. De dricker alkohol till exempel och en av dem äter till och med griskött. Jag har också påverkat en ung kille som var jättetroende först. Han bad till gud fem gånger om dagen! Men nu har han också lämnat islam. Det känns jättebra att han lyssnade på mig och att jag kunde påverka en muslim att tänka fritt. Jag sa inte att han måste lämna islam, det var hans eget beslut.

3. Till sist har jag förlorat några kompisar för att jag lämnade islam. En av dem är extremt troende shiamuslim. Vi bråkade med varandra för två år sedan på chatten och sedan tog jag bort honom från Facebook. Några av mina klasskamrater i skolan slutade att vara med mig när jag kritiserade religionen. Jag ställde frågor till dem om islam, till exempel varför Mohammed gifte sig med en 9-årig tjej eller varför jag som lämnat islam måste dö. Men de kunde inte svara. Sedan slutade de att prata med mig. Jag blev ledsen och lite arg på dem.

Jag har också haft vänner som är kristna. En klasskompis hade tre halsband med kors, men sa att han inte var så troende! De som är kristna brukar inte tjafsa så mycket, de bryr sig inte om man kritiserar religion.

ateism, böcker, islam, kristendom

En bok som hjälper mig tänka

För några månader sedan gick jag med i Humanisterna och fick boken “Sekulär humanism” av Patrik Lindenfors och Christer Sturmark. Den är väldigt intressant och jag läser den just nu.

Det är som att läsa mina egna tankar, men på ett mer avancerat språk. Min svenska är enkel och vardaglig, men språket i boken är lite mer avancerat. Om man använder ett sådant språk blir det lättare för andra att förstå. Ett exempel är den här mening som finns på sidan 19:

“Den sekulära humanismen uppfattar verkligheten som naturlig, snarare än övernaturlig.”

Det är en enda mening, men den säger något som jag måste använda många ord för att förklara. Jag brukar prata om Jonas som var i en fiskmage, Salomon som pratade med djur eller Moses som öppnade havet och förvandlade sin käpp till en orm. Sådana berättelser är övernaturliga och helt orimliga. De är som Sagan om ringen för mig. Varför tror folk på Moses men inte på Sagan om ringen? Alla förstår att Saga om ringen bara är fantasi. Varför säger man inte samma sak om berättelserna i bibeln och koranen? Jag tror på det som finns i verkligheten. Naturen som vi ser är på riktigt.

Språket är komplicerat. Det finns hundra olika sätt att säga en sak. Jag är inte en människa med en utbildning och ibland kan jag inte uttrycka det jag vill. Utbildning är viktigt för att kunna uttrycka sig på ett bra sätt. Det språk som jag fick under min uppväxt var ett religiöst språk. Eftersom språket är ett verktyg för att förstå och förklara världen, så var det som om jag bara kunde se världen ur ett religiöst perspektiv. Här i Sverige har jag skaffat mig ett sekulärt språk för att prata om världen och mig själv. Men det tar tid att lära sig ett mer avancerat språk. Boken om sekulär humanism hjälper mig mycket.

 

ateism, kristendom

En missionär i Stockholm

I helgen träffade jag en man, som jag tror var missionär. Han kom fram till mig och min kompis i stan. Det första som han sa var att Jesus älskar oss. Han var jätteglad och såg salig ut. Han pratade om Jesus och kristendomen. När sådana saker händer är det som om någonting i mig säger att jag måste protestera. Jag kan inte vara tyst. Jag sa att jag är inte intresserad av religionen och är en ateist. Han sa “Jesus älskar dig även om du är ateist” och började prata ännu mer om kristendomen.

Han pratade mycket, jag ville inte vara otrevlig och lyssnade. Samtidigt ville jag diskutera med honom om religionen. Det gick inte så bra. Han lyssnade inte på mig och ville bara säga saker som han trodde på. Han sa att Jesus finns i mitt hjärta och att jag måste vilja se honom. Mannen verkade vara helt hjärntvättat. Men jag har inte tillräckligt mycket kunskap för att diskutera med en kristen. Jag växte upp i Iran och fick inte lära mig om några andra religioner än islam. Om han hade varit muslim hade jag haft mycket att säga. Jag frågade honom om dinosaurier när han började prata om Adam och Eva. Han sa att det står i bibeln om stora monster som bodde på jorden. Det låter som skitsnack.

Mannen påminde mig om mullorna i Iran. De pratade på samma sätt om Mohammed och koranen. Men där får man inte ens diskutera religion, man måste lyssna på vad mullorna säger. Jag är glad att jag kunde säga mina åsikter, även om mannen inte lyssnade. Det kan man inte göra i länder som Iran och Afghanistan. Där är det dödsstraff på att vara ateist.

att lämna islam, islam, kristendom

Jesus & Mo

Idag hittade jag en rolig serie som heter Jesus & Mo. Den visar att islam är fel och säger emot sig själv. En aya i Koranen säger att det inte finns några tvång i religionen. Samtidigt är det dödsstraff för den som lämnar islam.

Det är viktigt att visa vad som är fel i religionen och humor är ett bra sätt för att folk ska förstå. Min dröm är att det ska komma en dag som man får skämta om alla religioner och inte få dödsstraff för det. Inte bara i västvärlden utan även i länder som Afghanistan. Om man fick kritisera islam där skulle det bli bättre. Landet skulle ta ett steg framåt och komma ut ur okunnigheten.